Jag fixade det utan Gustav optikern denna gången

Igår kom maken med ett plagg som han hittat i den innersta garderoben. Gapande tittade jag på det, och undrade var han fått det ifrån. En ängslig blick från honom som snabbt övergick i en lite lugnare då han insåg att ängslan var obefogad. Jag visste vad det var han bar. Dopklänningen. Som inte varit i bruk på sju och ett halvt år. Men jag har varit övertygad om att den stannat kvar i hemmet hos den siste användaren. Någon gång under åren har jag skamset tänkt på den, men bestämt att nu får nästa generation ta över. Handhavandet och broderandet av namn får nästa generation, antingen prova att lösa, eller släppa. De sista tre-fyra barnens inbrodering har tvingat mig till en optiker för starkare glas. Alla gångerna. Men jag har mig själv att skylla.

En gång köpte min mor en dopklänning för att användas vid dopet av hennes barnbarn. Jag minns att jag tyckte det lät bra, mitt första barn ville vi skulle döpas uppe i Lappland. Vi var inte säkra på hur möjligheterna var att hyra en dopklänning däruppe. Så att ha med en egen ”släktklenod” var JU en utmärkt lösning. Den sommaren blev den använd av några fler barn. Idén med att brodera in namnen på de barn som bar den till dopet kom från mig. De första tre barnbarnsbarnen till min mor, deras namn blev inbroderade. Men snart insåg jag att det var inget att lägga ner mer arbete på. Underklänningen var i ett syntetmaterial som redan efter tre år började visa sig gulna och mista all stadga. Överklänningen med allt spets-arbete höll bättre stil. Jag beslöt att sy om underklänningen. Talade med min mor, och då hon såg det inbroderade, men insåg att det var omöjligt att fortsätta, bad hon mig att göra som jag tänkte. Så för att inte komma i tidsnöd köpte jag och sydde en ny underklänning i god tid före nästa barnbarn. En underbar tunn vacker bomullsbatist fick bli den nya stomme till dopklänningen. Och barnbarn nummer fyra som bara fick ett namn, fick inviga den nya skapelsen. Den 22 juni 1969. Nu hade den lite mer framtid tyckte jag. Och snabbt broderade jag in det korta namn fjärde barnbarnet till mina föräldrar fått.Det blev fler kusiner till de som redan hade ett namn i klänningen och fler namn som skulle komma att broderas. Något barn blev inte döpt som baby och kunde inte bära klänningen, men då den var förknippad med dopakten eller namngivningen, inte med möjligheten att bära plagget fick även de barnen sina namn inskrivna och ditbroderade. Ett av kusinerna döptes då hon blivit fjorton månader gammal. Vi höll andan då vi klädde henne i kreationen, hoppades att hon skulle göra sammaledes. Hålla andan tills dopakten var till ända så inte sömmarna skulle spricka. Sömmarna höll, men ungen stack då prästen läst välsignelsen över henne. Då var hon trött på att försöka slingra sig ur det grepp hennes faddrar försökte hålla henne i, som en baby lätt lutad över dopfunten så att prästen kunde blöta håret på henne. Så hon lyckades slinka ner på golvet, och väl där, nöp hon fast klänningen, lyfte den lätt och tog till flykten. En av faddrarna hade själv vid sin kusins dop vägrat sitta tyst och still, han slet sig ur sin mors grepp och hittade en ”sandlåda” strax bredvid prästen, där han kunde gräva lite. En två och ett halvt-åring vet JU inte varför man har en låda med sand och spade strax bredvid altarringen i en kyrka…. så där stod faddrarna nu den här gången, lite generat obeslutsamma. 

Små babys är lättast att hantera i sådana allvarliga sammanhang. Inga som sticker, ingen som leker med sanden….

Kusinerna var nu nio stycken i dopklänningen. Och nästa generation tog vid. När mina syskon började få barnbarn fick vi gräva fram klenoden igen ur gömmorna.

Lätt beklagande då den överlämnades till barnbarnsbarn nummer tvås dop. Hennes äldre syskon hade fått ett långt namn. Jag klagade. Hade hunnit ångra många gånger redan, att jag kommit på idén om att börja brodera. Så ett önskemål om att begränsa namnen tyckte jag var helt naturligt från min sida. 

Jag kommer ihåg som om det vore igår, min brorsdotter som stod fadder till sin systerdotter, hennes leende i mungipan då hon iakttog min reaktion. Prästen läste upp tre namn – igen. Hjälp! Men ok. Jag kunde JU alltid korta ner det till enbart tilltalsnamnet i broderiet.

Fungerar icke, att bryta en tradition. Så nu har det blivit som det alltid varit alla namn. De senaste tjugo åren har jag blivit tvungen att gå till Gustav för nya brillor varje gång ett nytt namn skulle broderas. Gustav är min optiker. Mina egna barnbarn har burit eller nästan burit klänningen. Första ”ungen” fick alternera mellan två släkters klänningar. Andra ungen blev lite styvmoderligt hanterad då prästen som vi väntat och väntat på inte dök upp. Slutligen fick vi ett samtal från akuten där de berättade att prästen just hade fått en morfinspruta på grund av ett besvärligt njurstensanfall. Vi fick utrymma kyrkan, nästa evenemang stod och stampade fötterna i vapenhuset. 

Därefter hem till babys hem och då prästen anlände efter morfinets verkan, blev babyn döpt med hjälp av lite vatten i en räkskål. Men vi är JU trots allt västkustbor….så…

Tredje barnbarnets dop, vi satt snyggt i kyrkbänkarna. Ingen baby ännu. Vad var det denna gången? Plötsligt kom min son smygande fram till mig och frågade efter dopklänningen. Jag stirrade på honom. Jag hade ingen dopklänning med. Det hade figurerat klänningar från bägge släkterna så denna gång hade jag trott att det var andra släktens som gällde. Men nej. Ingen hade tänkt på den detaljen. Alla trodde någon annan fixade det. Men även denna flicka har överlevt och det verkar som om hon också kommer att klara sig här i livet. Klänningen har använts kontinuerligt, och den senaste som bar den var mitt barnbarn för drygt sju år sedan. Visserligen var det inget dop i kyrkan men väl en liten namngivningsceremoni. Så givetvis skulle hans namn också in bland alla barnens. Jag har tänkt på detta att brodera in dem men aldrig tänkt att jag skulle göra det. Visst finns det väl en åldersgräns för sådant? Så det passade mig ypperligt att den stannade kvar i senaste barnets hem…..trodde jag. Då plötsligt maken kommer och bär fram den ur flyttkarusellen. Hur gör jag med den här undrade han. Då jag insåg att ansvaret inte flyttat från mig ännu, det var det bara att plocka fram märkbok, kalkerpapper och försöka rita in namnen på senaste barnet också. 

Då Vicky ”skypade” mig igår eftermiddag frågade hon vad jag höll på med. Hon såg mina flertal glasögon utanpå varandra vilande på min nästipp. Jag fick förklara. Idag visade jag henne att jag lyckats.

Att ett så litet, dock ej obetydligt föremål kan bli så historierikt. Men nu hänger den på en galge, färdigställd så här långt. Nu ska jag försiktigt packa in den i lite silkespapper och se till att den hamnar i nästa generations händer. De har varit med om att starta en tradition, och det brukar sägas att en gång är ingen gång, två gånger är det en vana och tre gånger då har det blivit en tradition.